Så är årets patientsäkerhetskonferens genomförd med ca 2000 deltagare från landsting, regioner och kommuner.
I seminarier och workshops har det diskuterats hur vi kan vässa vårt arbete ytterligare i syfte att skapa en säker vård.
Ett viktigt budskap är att utgå från en helhetssyn och aldrig förtröttas. Som ett stöd i det arbetet har SKL tagit fram ett
nationellt ramverk som kan användas i det systematiska patientsäkerhetsarbetet.
I ramverket anges vilka aktiviteter som ska genomföras på olika nivåer och vilka perspektiv som ska genomsyra alla våra ansträngningar. Arbetet ska vara patientfokuserat, kunskapsbaserat och organiserat. Finns att beställa eller ladda ned här.

I höstens nyhetsbrev hittar ni intervjuer med två av de många uppskattade föreläsarna på årets konferens. I brevet finns också länkar till dokumentation, filmklipp och bilder från konferensen.
Läs, begrunda och låt er inspireras!

Eva Estling, samordnare
eva.estling@skl.se

Patientsäkerhet och arbetsmiljö är som två sidor av ett och samma mynt.
Den stora vinsten under senare år är att det har tydliggjorts, säger Marita Danielsson, som arbetat med patientsäkerhetskultur i många år.
− Det som gagnar medarbetarna gagnar också patienten.

Under patientsäkerhetsöverenskommelsen mellan staten och SKL (2011-2014) var mätningar och handlingsplaner i stort fokus. Resultatet är en ökad kunskap och insikt i vad patientsäkerhetskultur är, varför det är viktigt att prata om och jobba med det. Mätningar har konkretiserat ordet patientsäkerhetskultur. Det handlar bland annat om upplevelser kring chefer och ledningens stöd till patientsäkerhet, hur medarbetare arbetar med avvikelser och lärande, hur vårdpersonal kommunicerar med varandra, hur information och stöd ges till patienter och närstående.

Kan man se om patientsäkerhetskulturen har förbättrats sedan man började arbeta med frågan?
− Det krävs stor uthållighet och tålamod när man ska förändra en kultur. Det går inte att uttala sig om det generellt, säger Marita.
− Däremot kan man på lokal nivå följa utvecklingen under åren och se förändringar. Då har man dessutom möjlighet att analysera orsaker till förändringar, fortsätter hon.

− Det är viktigt att hålla dialogen igång och resultat från mätningar är ett bra underlag för ibland svåra dialoger. Vi måste fråga oss hela tiden hur vi kan lära oss bättre av det som inte fungerat men också hur vi lär oss från allt som fungerar bra.
− Att bekämpa skam- och skuldattityder är svårt. Först när vi vågar prata om våra misstag kan vi lära av varandra och undvika att samma misstag upprepas. De med längst erfarenhet måste våga visa vägen, anslå tonen och markera att visst kan alla göra fel. På så sätt skapar vi en patientsäkerhetskultur som ytterst gagnar våra patienter, slutar Marita.

Utgångspunkten för narrativ medicin är ett humanistiskt perspektiv. Varje patient har en egen, unik berättelse och det är denna som vårdaren (läkaren, sjuksköterskan eller vilken vårdprofession det än gäller) måste möta. Det gäller att lyssna lyhört med öppet sinne.  Då först kan orsakssammanhangen skönjas och rätt åtgärder hittas tillsammans med patienten.

Lars Midbøe, projektledare på SKL berättar bakgrunden till att narrativ medicin nu uppmärksammas. Han ser det som en reaktion på det naturvetenskapliga synsättet som länge dominerat inom sjukvården. Allt ska vara evidensbaserat och kunna mätas. Men läkekonst är så mycket mer och sanningen om en människa så mångfacetterad.
Rita Charon, den amerikanska läkare som myntat benämningen narrative medicine, talar om tre faser (movements); ”attention”, ”representation” och ”affiliation”. Vårdaren måste lyssna uppmärksamt (attention) på patienten med ett öppet, fokuserat sinne och verkligen försöka förstå vad patienten berättar. Tillsammans med patienten kan vårdaren sedan ge berättelsen en professionell spegling (representation) genom sin kunskap och erfarenhet.
Härigenom skapas en anknytning (affiliation) mellan patienten och vårdaren som ligger till grund för gemensamma beslut om lämpliga åtgärder.

Det handlar inte om att låta patienten berätta vitt och brett. Genom lyhört lyssnande hamnar fokus på relevanta områden. Det är viktigt att verkligen ge patienten full uppmärksamhet så att förtroende skapas. Det ger förutsättningar att hitta rätt från början och det blir resurseffektivt i längden.

− I takt med att vården blir mer specialiserad och sjukdomspanoramat alltmer komplext behövs ett annat förhållningssätt. Det krävs ett holistiskt perspektiv. Kalla det gärna att införa mer av ande och själ i vården. Ska vården bli framgångsrik måste den vara meningsfull och meningsskapande för patienten, avrundar Lars.

Läs mer på Program in narrative Medicine, Columbia University; www.narrativemedicine.org/

Tack också för alla bidrag till vårt träd med inspel om hur vi kan skapa världens tryggaste och säkraste vård. Vi har läst alla lappar och delat in dem efter ämnen. Personcentrerad vård var ett av de mest återkommande; om hur vi ska lyssna bättre på patienter och anhöriga samt ta tillvara på deras kunskap och åsikter. Andra förslag rörde arbetsdelning, samordning och arbetssätt.