Med allvarliga miner står de där. Tittar ut över gräsmattan. Pekar. Petar lite i jorden vid fötterna. Runtomkring dem springer barnen med glada skratt. Njuter av vårsolens svagt värmande strålar. I rabatterna börjar det gråa och svarta, det som såg nästan dött ut, sprudla av liv. Färgglada blommor sträcker sig mot ljuset. En del människor kan få en öken att blomma. Jag måste erkänna att mina trädgårdsmästartalanger inskränker sig till förmågan att skilja en maskros från en björk, klara dagar och med solen i ryggen. Men de som står där, och diskuterar vad som skall planteras var och vad som är bästa sättet för att framgångsrikt byta ut mossan i gräsmattan mot livaktigt gräs, de har både kunskapen och intresset. Själv gläder jag mig åt att se hur trädgården sakta men säkert vaknar till liv. Hur det som såg dött ut nu sprakar av färg. Hur det under alla döda fjolårslöv fanns en frodig gräsmatta. Det är som en bild för livet självt. I perioder i livet känns allt dött, grått och svart. Det är risigt och rufsigt. Ibland behöver man också hjälp av någon annan för att röja. Ansa bort det som kväver och hindrar. Men under livets fjolårslöv finns det friska. Det starka och livskraftiga. I vårsolens värme, i vänskapens värme, får jag veckla ut mina blad, sträcka mig mot solen och känna att även jag är full av liv. Ibland talar vi om Gud som den store trädgårdsmästaren. Oftast då i bilder av hur han går omkring och tittar på de stora träden och beskär en gren här och där. Min bild av Gud som trädgårdsmästare är hur han tar hand om den lilla krokusen som så kaxigt sträcker upp sin blomsterkalk som nästan den första av vårens blommor. Hur Gud försiktigt flyttar på några torra löv så att de nickande scillorna kan måla marken blå. Hur han varsamt stryker fingret över mossan och fascineras över dess mjukhet. Vi har olika roller i livet. Olika uppdrag. Ibland förstår vi inte riktigt vad de andra gör. Men vi kan ändå stötta och hjälpa varandra. Vi kan tillsammans glädja oss åt resultatet. Tillsammans får vi växa i Guds färgrika, sprudlande trädgård.
Maria Scharffenberg, kyrkoherde | 
